Konst­nä­rer­na

Mic­ke Johansson

GLAS

Glas­blåsar­mäs­ta­re Mic­ke Johans­son (f. 1972) född och upp­vux­en i glas­bruks­or­ter­nas hjär­ta. Mic­ke bör­ja­de som 16-åring på Glas­sko­lan i Orre­fors, och anställ­des snabbt anställ­ning på Orre­fors Glas­bruk. Blev mäs­ta­re vid 24-års ålder. Glas­blås­mäs­ta­ren Mic­ke Johans­son dri­ver sin egen glas­hyt­ta hem­ma på den sto­ra går­den utan­för Örsjö sedan 2011, mitt i det Små­länds­ka glas­ri­ket. På går­den till­sam­mans med fru och barn lever famil­jen nära natu­ren, och en damm med forel­ler och kräf­tor. Här till­ver­kar Mic­ke allt sitt glas på fri hand med stor yrkes­skick­lig­het. I hyt­tan kom­mer du rik­tigt nära hant­ver­ket när det ska­pas allt från impo­ne­ran­de ari­el­va­ser till enkla­re skå­lar. Strax intill glas­hyt­tan, i den gam­la ladu­går­den, lig­ger glass­hop­pen. Här hit­tar du fan­ta­si­ful­la uni­ka konst­glas­bi­tar och bruks­glas till­ver­kat i mind­re upp­la­gor. Mic­ke Johans­sons glas är både fan­ta­si­fullt, färg­glatt och klas­siskt och består av tek­ni­ker som ari­el, graal, skulp­tu­rer, över- och under­fång. Under sena­re år har Mic­ke utma­nat sin skick­lig­het och
kom­bi­ne­rat glas­tek­ni­ker, vil­ket har resul­te­rat i nya tek­ni­ker som dub­be­la­ri­el och graariel.

Mag­da Kleparska

MÅLERI

Mag­da Kle­par­s­ka född 1980 i Stock­holm, verk­sam som före­stån­da­re vid Tel­le­by verk­stä­der i Järna.
Har en bred utbild­ning i design, kom­mu­ni­ka­tion, hant­verk och scen­konst vid sko­lor i London,
Man­ches­ter, Stock­holm och Mölnbo.

Min­nets meand­rar är Mag­das utgångs­punkt i måle­ri­et. Mean­der är en sling­ran­de flod­få­ra i ett platt land­skap ska­pad av ero­sion i ytter­kur­vor­na av flo­den och sedi­men­ta­tion i inner­kur­vor­na. ”Livet som fly­ter genom oss, ero­de­rar och sedi­men­te­rar som min­nen. Livet fly­ter på. Vi är i det och med min­nets ögon blic­kar vi till­ba­ka, ser land­ska­pen, ser de sling­ran­de kur­vor­na. Vi har lager av upp­le­vel­ser i oss, ett rikt sedi­ment. Min­net av våra upp­le­vel­ser ero­de­rar med tiden” skri­ver Mag­da i en egen text.

I många år har Mag­da Kle­pars­kas bild­ska­pan­de vilat medan rörel­se, röst och and­ra uttrycks­for­mer haft mer utrym­me i hen­nes liv. Nu har bil­der­na åter­fun­nits. Käns­lor och för­nim­mel­ser — inre liv — tar form genom färg­to­ner, skikt, målar­me­di­ets möte med under­lag och ska­par reso­nans, berör till­ba­ka. Det finns ett ome­del­bart gen­svar — bil­den känns så som den ser ut.

Hen­nes bild­konst i sin ung­dom fasci­ne­ra­des av det tota­la i konst­när­ligt ska­pan­de. Det fick
hen­ne att utfors­ka fle­ra uttrycks­for­mer där­ibland rös­ten och rörel­sen. Genom­gå­en­de var spontaniteten,
det okonst­la­de. Hur direkt kun­de Mag­da för­med­la sig själv till omvärl­den? Mag­da stöt­te på hin­der i sig själv, det men­ta­la sin­net, det kon­cep­tu­el­la sin­net som hind­ra­de och snärj­de spon­ta­ni­te­ten och
uttrycks­full­he­ten. Hur kun­de Mag­da möta det­ta? Genom en rad år utar­be­ta­de hon ett för­håll­nings­sätt – base­rat i att stär­ka kropps­käns­lan som en grund i konst­när­ligt ska­pan­de — Soma­tic imagery.

Mag­da Kle­par­s­ka använ­der bland­tek­nik — akryl, tem­pe­ra, pastell och arbe­tar med lager av oli­ka typer av pap­per. Grov­lek, tunn­lek, det blir det tak­ti­la skik­tet. Pap­pers­fib­rer­na tar åt sig färg och pig­ment på oli­ka sätt. Någ­ra är glups­ka och sväl­jer fär­gen and­ra stö­ter ifrån sig den. Skik­ten är en vik­tig aspekt. Vis­sa av bil­der­na har haft många liv, skep­na­der innan den­na form som ställs ut. De äld­re moti­ven får utgö­ra stoft, grund för de nya­re, de ger näring, är myl­lan. Lag­ren, skik­ten är där och berät­tar om
något som hänt tidi­ga­re, som lager av liv — de blir som ryn­kor i äld­re män­ni­skors ansikten.

Fär­gen spe­lar i sjä­len. Utgångs­punk­ten är arbe­te med grund­fär­ger + vitt. Akry­len tor­kar snabbt och möj­lig­gör arbe­te med lager, möter upp en otå­lig sida i hen­ne som kan tju­sas av has­tig­het. Den kan täc­ka och släp­pa ige­nom, fun­ge­rar som lager och hinna.

Torr­pastel­len ger tun­na skikt av pul­ver — fix­e­ra­de med fix­a­tiv för att hål­las kvar på bilden.

Lin­jer­na, pen­sel­dra­gen, strec­ken får dan­sa i rörelser.

Arbe­tet är intui­tivt, ett sen­so­riskt måle­ri. Frag­ment upp­står, uppen­ba­rar sig, ur lager som finns
under, ibland är det­ta mer som att skulp­te­ra genom färg och form. Eller ett arke­o­lo­giskt arbe­te med att ta fram något som varit. Det blir en färg­rik väv i vil­ken moti­vet är inbäd­dat i eller föds ur.

Mag­da använ­der bildut­tryc­ket i illust­ra­tion, konst, gra­fisk form­giv­ning och gra­fisk facilitering.

Den mänsk­li­ga krop­pen, ofta kvin­no­krop­pen och bar­nets kropp är sub­jek­tet i hen­nes bil­der. Möten med djur och natur­värl­den är ett åter­kom­man­de tema. Barn och djur är i det­ta spon­ta­na varan­de. Det som vux­na kal­lar auten­tiskt och ibland kän­ner sak­nad av.

Var­för min­net? Min­net som lager av erfa­ren­he­ter kan ses som det vi byg­ger vår själv­bild av. Det som byg­ger upp och det som rase­rar oss. Min­net är det vi har med oss av det vi har genom­levt. Mag­das min­ne är fullt av frag­ment, skär­vor som sli­pats lena av flo­dens vatten.

SAMARBETSPARTNER